Jag vet inte riktigt vad rubriken ska vara på den här texten. Det är bara det att jag tänkte skriva av mig, igen. För det kändes så himla skönt sen sist.

Jag vet inte vad jag ska börja med, men vi kan väl säga det här angående vikten. Jag har alltid känt mig överviktig, ful och äcklig. Jag blev retad i femman, dem sa att jag var tjock. Det har alltid suttit kvar, i hela mitt liv och det känns som att ingen förstår hur jobbigt det känns när folk säger att jag är rund. Sen dess, enda sen den dagen då jag hörde det där i skolan så kom det perioder då jag inte åt. Det är som när jag är deprimerad, jag äter verkligen ingenting. Jag kan äta fyra tuggar mat sen är jag mätt, eller ja ”mätt”. Så är det nu också, om folk säger ”men vad smal du har blivit” då blir jag ibland ledsen. Men jag känner ändå att dem kallar mig inte tjock, men med tiden så rasar jag ändå ner i vikt. När nån säger att jag kanske väger 50 kg då tänker jag ”shit Linda, du måste gå ner i vikt” och så fortsätter det. Jag kommer nog gå ner så himla mycket i vikt om detta fortsätter. Men det är som ett behov, ett behov att gå ner i vikt. Jag orkar verkligen inte se ut som jag gör idag, jag känner mig så himla ovärd. Jag får kämpa som ett djur varje dag för att inte vara sån här. Jag undrar om någon verkligen förstår hur det känns. Jag vet inte heller vad jag ska kalla det här, vågar man kalla det ”en slags anorexia?”Nej, kanske inte…!

Nu till delen som jag får kalla ”vänner”..Jag, Linda vill inte skryta men jag har alltid haft många vänner. Har alltid haft en vän när jag behöver honom/henne. Jag har dessutom lärt känna så otroligt mycket nytt folk tack vare teatern b.la! Men jag har mina perioder som jag hatar mest av allt, då jag blir deppig. För det går över så mycket på vännerna & det är inte alls meningen att det ska göra det.Men när jag mår dåligt, då känns som att jag inte har nån. Inte en enda, sånt intalar jag mig själv hela tiden. Men innerst inne så vet jag att dem finns där, men jag vågar inte erkänna det för mig själv. Hur ska jag nånsin kunna lita på mig själv och säga ”jo, men det är klart dem finns där”. Det är jobbigt, lika jobbigt att skriva den här texten. Fast det är kanske inte samma sak, eller?

Delar av mitt liv är kaos, den andra delen är helt underbar. Jag har vänner och en familj som älskar mig precis som den jag är. Kolla! Jag fick till det, typ…Jag vet inte vad jag mer ska skriva idag, jag tror faktiskt att det kommer komma en del 3 så småningom. Jag hoppas själv det, för det är det här jag behöver. Skriva av mig lite. Men det kanske är fel att lägga ut hela sitt liv på sin blogg, men jag gör det. Jag gör det för att jag känner mig så stark att jag det är just det jag kan behöva. Men det är så jobbigt ändå på sätt och vis, men som sagt. Jag behöver det.