Jag tänkte ta och skriva av mig och dela med mig om en del saker som man borde veta om mig egentligen.

I mitt liv så finns det två olika Linda. Den första är den som spelar glad och den andra är den som alltid är deprimerad. Men det är mest den andra Linda jag alltid är, hon som alltid är leden, arg och besviken. Jag är mest arg, besviken och ledsen på mig själv. För att jag alltid ska bli tvungen att må såhär. Eller ja, jag är väl inte direkt tvungen men jag känner ändå att jag inte kan må bra. Jag spelar hela tiden, varenda gång. Nästan i alla fall, jag försöker så mycket jag bara kan. Men det är rent ut sagt så jävla svårt att må bra. Jag kan inte se mig själv i spegeln för då rinner det alltid ner en tår ifrån ögat som rinner ner på kinden.Jag önskar verkligen över hela mitt hjärta att jag ska få må bra snart igen. Tänkte berätta lite hur allt började.

Jag började nog må dåligt riktigt ordentligt 6an skulle jag tro, och sen dess har det fortsatt. Jag började redan då för första gången skolka och min frånvaro i skolan var på över 20% skulle jag tro. Min såkallade dåvarande bästa vän började umgås med en tjej i femman och vi gled isär, men vi var ändå bästa vänner fram till ungefär åttan. Vi hade varit bästa vänner enda sen första dagen i 6års.

Sen kom vi till sjuan, då jag gick i skolan verkligen på ”riktigt”. Men jag skolkade även där väldigt mycket även fast jag hade hamnat i en bra klass med bra kompisar. Skolan flöt på och jag behövde inte gå om, dem gav mig dem här såkallade ”chanserna” att börja om på nytt.

Nu kommer vi till åttan och där började mitt skolkande ordentligt. Jag gick kanske två dagar i veckan, de andra dagarna så var jag ”sjuk”. Men när jag väl gick i skolan så försökte jag verkligen kämpa på och ja, det gav inte så bra resultat men jag fick G i dem flesta ämnerna eller ja, alla kärnämnerna förutom matten. Jag gick ut åttan och sommarlovet kom & det blev ett ganska lyckat lov.

Nu är vi framme i 9an, en av dem jobbigaste tiderna. Jag gick i skolan ungefär 4 dagar i veckan, jag hade anpassad studiegång för att orka mycket mer och det löste sig till hälften, jag försökte och jag lyckades få betyg i dem ämnerna jag inte fick betyg i året innan (förutom matten, igen) Det var då vi ansökte mig som privelev på Bolandgymnasiet.

 
Ettan på gymnasiet, oj vilken jobbig tid! Hade nog aldrig varit så nere på ett år som jag är nu och som jag var då. Mormor dog i en bilolycka, jag gick in i den där såkallade ”väggen”.

Jag funderade ett tag på att sjukskriva mig ifrån skolan, men tänkte: ”Va fan Linda, kör hårt. Du klarar det!” Mina egna ord som jag försökte stötta mig själv med gick inte så bra. Men jag har lärt känna så sjukt underbara personer både i teaterettan & teatertvåan och en del av dem har stöttat mig verkligen ordentligt!

Men med skolan halkade jag efter, vi försökte prata med det i skolan men jag kunde inte längre skylla på att jag var deprimerad. Så vi bestämde att praktik, det kanske skulle kunna lösa alltihop. Och klaffat & klart efter en del samtal och skit så fick jag praktik på mitt gamla sommarjobb – Pelle Svanslös huset i Uppsala! Yaaay! Där lärde jag känna två till som har fått mig att må bra, tack!

Jag vill tacka ALLA mina vänner & min familj för att ni har orkat lyssna på mig när jag mått dåligt och för att ni alltid finns!

 /Linda Johansson, den 8de maj 2010