vi tar stegen tillsammans
hand i hand
vi går i vattnet
vi har nu bestämt
att det vara du och jag
förevigt oavsett vad som händer

Peter hette han tydligen
Peter Pan
Vilket vackert men ändå så ovanligt
Han kom igenom mitt fönster
Han sa att han kunde ta mig till en annan plats
En plats där man kunde vara barn hela livet
Platsen hette Landet ingenstans
Han tog min hand, hjälpte mig upp på fönsterbrädan
Han gav mig en liten pulver som var som glitter
Efter det så kunde jag flyga och jag flög
Jag hamnade på ett plats som hette
Landet ingenstans

att känna gräset under fötterna är sommar
att kunna hoppa och känna glädje är glädje
jag ligger på gräset och tittar upp mot den klarblåa himlen
jag känner doften av blommor
jag hör vattnet som rinner ner i en damm full av smuts
jag hade nyss gått i vattnet
jag gick i vattenströmmen och vattnet var kallt
men det var skönt för mina små fötter
för jag kände en sån frihet

Att skiljas ifrån den man älskar är så tufft
Jag tror att jag har älskat dig enda sen första dagen vi sågs
Jag vågar bara inte erkänna det
Inte ens för mig själv
Vad skulle du då säga om jag sa att jag älskade dig
Skulle du kunna älska mig tillbaka tror du
Vågar vi chansa även fast det finns brister
Jag hoppas det, nån dag i alla fall

att se dubbelt av sig själv varje dag
tänk vilken härlig känsla
att kunna skratta, le och må bra med en tvilling
man blir så tajta
man delar allt, allt mellan himmel och jord
den som får veta mest är den andra
som ser precis likadan ut som en själv
tänk om det fanns två av mig
jag skulle rentav det få panik
så mycket panik att jag skulle skrika
skrika i glädje

jag vill vara prinsessa, din prinsessa
men det är svårt, så svårt det bara kan bli
du är så vacker, du är underbar
det lyser om dig
vad skulle du säga om det blev vi två
skulle vi kunna gifta oss i ett sagoslott
springa på en äng tillsammans, hand i hand
orden säger så mycket, orden säger det jag vill
så snälla, låt mig få bli din prinsessa så kan du
få bli min prins

vad skulle du svara om jag sa att jag älskade dig?

en larv som blir till fjäril
en fjäril som kan flyga.
att sitta på en blomma och njuta av livet
tänk vad mysigt det skulle vara
jag vill också kunna det
men först vill jag bli en larv, sen fjäril och när jag väl blivit det
då vill jag sitta på en blomma och njuta av livet
och kunna flyga iväg om jag blir rädd

jag älskar dig lillebror, du är det bästa som finns. lämnar du mig, då lämnar jag allt!
du är världens bästa vän ♥
du finns alltid där när jag behöver dig och jag finns här lika mycket. tveka aldrig, kom till mig om det är nåt! <3
och jag ska säga dig, jag är fortfarande en stolt storasyster som jag var första dagen på BB.
Jag kommer vara det i all evighet.
Mitt lilla hockeypulver är du fortfarande!
Du kommer bli den bästa hockeyspelaren, ever. 
Älskar dig Andreas! ♥

Du är lika vacker som blomman.
Du är lika fin som blomman.
Du luktar lika gott som blomman.
Kan man plocka dig?
Finns du på en äng där man man måste välja bland alla fina blommor?
Jag hoppas på nåt sätt inte det, det blir ju så svårt att välja.
Du är ju lika fin, precis som alla de andra. 

Ikväll så hade jag det ovanligt mysigt med mamma. Vi lämnade lillebrorsan på hans hockeyträning och sen fick jag en kick av att åka till minneslunden för att få tid & tänka lite. Så mamma och jag bestämde oss för att åka dit och vi beslutade oss även för att plocka lite blommor till mormor & gammelfarmor.
Jag gick även barfota för första gången, jag har sommarklänning och jag kände verkligen att det var sommar!
Min blombukett var kanske inte den finaste men det var nåt iaf.
NU ÄR DET ÄNTLIGEN SOMMAR OM MAN KAN GÅ BARFOTA ♥

När jag var liten så ville jag att Ola Rapace skulle vara min pappa och min man. Men nu när jag är äldre så inser jag att det inte går, för en annan pappa har jag och Ola är gift och har två barn. Jag tycker fortfarande att det är lyx att dem har honom som pappa. Men han får väl förbli favoritskådis och lika snygg är han fortfarande.
Men en dag så vill jag träffa honom, igen. Jag hoppas det blir av snart.
Det kanske bara är jag som tycker han är snygg bland dem i min ålder. Men ni vet, snyggast på scen eller på film är ju såklart han!

Danny tog dem första & sista bilderna, den på mig & Mattias tog bästa vän och ensambilden på Mattias tog jag.
Tack för en bra dag, sommarkrysset, EMD & bästa vän ♥
fler bilder kommer sen

Att det alltid, då menar jag alltid ska vara så svårt att komma på ord. Men nu när jag skriver det här så skriver jag det här så har jag en klump i magen och det känns inte bra. Klumpen bara växer och växer, kan den inte bara få försvinna?
Det är precis som när man vill gråta, man vill liksom bara få ut allt men det går inte.Jag håller på att försöka få känn på vad klumpen säger och jag har kommit fram till det här:
Rädsla, nervositet, oro och saker som jag inte kan sätta ord på. Åhh, att ord ska vara så svårt. Jag har aldrig litat på ord, eller jo kanske en del ord. Ord som är bra. Dem tror jag på, oftast. Det kanske beror på vilken mun orden kommer ifrån. Om dem kommer ifrån vänner, familj och släkt så tror jag på dem. Svårt är det att ta åt sig, men jag försöker. Och jag lyckas ibland och det tycker jag är bra. Jag ska skriva uppmuntrande ord nu till mig själv för att försöka få bättre självförtroende.
Jag är stark, jag är bra på det jag gör, jag mår bra, jag klarar det jag vill klara och jag är mig själv och det är det viktigaste!

Linda Johansson, natten mot den 15de maj 2010

Jag vet inte riktigt vad rubriken ska vara på den här texten. Det är bara det att jag tänkte skriva av mig, igen. För det kändes så himla skönt sen sist.

Jag vet inte vad jag ska börja med, men vi kan väl säga det här angående vikten. Jag har alltid känt mig överviktig, ful och äcklig. Jag blev retad i femman, dem sa att jag var tjock. Det har alltid suttit kvar, i hela mitt liv och det känns som att ingen förstår hur jobbigt det känns när folk säger att jag är rund. Sen dess, enda sen den dagen då jag hörde det där i skolan så kom det perioder då jag inte åt. Det är som när jag är deprimerad, jag äter verkligen ingenting. Jag kan äta fyra tuggar mat sen är jag mätt, eller ja ”mätt”. Så är det nu också, om folk säger ”men vad smal du har blivit” då blir jag ibland ledsen. Men jag känner ändå att dem kallar mig inte tjock, men med tiden så rasar jag ändå ner i vikt. När nån säger att jag kanske väger 50 kg då tänker jag ”shit Linda, du måste gå ner i vikt” och så fortsätter det. Jag kommer nog gå ner så himla mycket i vikt om detta fortsätter. Men det är som ett behov, ett behov att gå ner i vikt. Jag orkar verkligen inte se ut som jag gör idag, jag känner mig så himla ovärd. Jag får kämpa som ett djur varje dag för att inte vara sån här. Jag undrar om någon verkligen förstår hur det känns. Jag vet inte heller vad jag ska kalla det här, vågar man kalla det ”en slags anorexia?”Nej, kanske inte…!

Nu till delen som jag får kalla ”vänner”..Jag, Linda vill inte skryta men jag har alltid haft många vänner. Har alltid haft en vän när jag behöver honom/henne. Jag har dessutom lärt känna så otroligt mycket nytt folk tack vare teatern b.la! Men jag har mina perioder som jag hatar mest av allt, då jag blir deppig. För det går över så mycket på vännerna & det är inte alls meningen att det ska göra det.Men när jag mår dåligt, då känns som att jag inte har nån. Inte en enda, sånt intalar jag mig själv hela tiden. Men innerst inne så vet jag att dem finns där, men jag vågar inte erkänna det för mig själv. Hur ska jag nånsin kunna lita på mig själv och säga ”jo, men det är klart dem finns där”. Det är jobbigt, lika jobbigt att skriva den här texten. Fast det är kanske inte samma sak, eller?

Delar av mitt liv är kaos, den andra delen är helt underbar. Jag har vänner och en familj som älskar mig precis som den jag är. Kolla! Jag fick till det, typ…Jag vet inte vad jag mer ska skriva idag, jag tror faktiskt att det kommer komma en del 3 så småningom. Jag hoppas själv det, för det är det här jag behöver. Skriva av mig lite. Men det kanske är fel att lägga ut hela sitt liv på sin blogg, men jag gör det. Jag gör det för att jag känner mig så stark att jag det är just det jag kan behöva. Men det är så jobbigt ändå på sätt och vis, men som sagt. Jag behöver det.

Tack för alla fina kommentarer på inlägget därnere, ni är så fina!
Funderar på att skriva av mig, igen nån dag. Då min huvudvärk har släppt & när jag mår 100% bra för nu är det bara 99%.

Men... Jag var på Johans musikal idag och den var bra, han var ju bäst.. såklart! Den kunde ha varit mer än bäst om jag inte hade haft ont i huvudet.
Han sjöng så bra idag också, bättre än vad han brukar när det bara är vi två. fast det är då den är som finast, då han bara sjunger den för mig då han kollar mig i ögonen och jag bara njuter. även fast vi fick ögonkontakt idag när han sjöng, tack för en fin föreställning!
och snart är det min tur, den 19e spelar vi upp scener ur romeo & julia och sen den 20e så är det pjäsen som vi spelade upp på teaterfestivalen!


nu ska jag bara få en video av Sebastian, sen så är det bye bye datorn & sen krypa ner under täcket med en bra film :).

Jag tänkte ta och skriva av mig och dela med mig om en del saker som man borde veta om mig egentligen.

I mitt liv så finns det två olika Linda. Den första är den som spelar glad och den andra är den som alltid är deprimerad. Men det är mest den andra Linda jag alltid är, hon som alltid är leden, arg och besviken. Jag är mest arg, besviken och ledsen på mig själv. För att jag alltid ska bli tvungen att må såhär. Eller ja, jag är väl inte direkt tvungen men jag känner ändå att jag inte kan må bra. Jag spelar hela tiden, varenda gång. Nästan i alla fall, jag försöker så mycket jag bara kan. Men det är rent ut sagt så jävla svårt att må bra. Jag kan inte se mig själv i spegeln för då rinner det alltid ner en tår ifrån ögat som rinner ner på kinden.Jag önskar verkligen över hela mitt hjärta att jag ska få må bra snart igen. Tänkte berätta lite hur allt började.

Jag började nog må dåligt riktigt ordentligt 6an skulle jag tro, och sen dess har det fortsatt. Jag började redan då för första gången skolka och min frånvaro i skolan var på över 20% skulle jag tro. Min såkallade dåvarande bästa vän började umgås med en tjej i femman och vi gled isär, men vi var ändå bästa vänner fram till ungefär åttan. Vi hade varit bästa vänner enda sen första dagen i 6års.

Sen kom vi till sjuan, då jag gick i skolan verkligen på ”riktigt”. Men jag skolkade även där väldigt mycket även fast jag hade hamnat i en bra klass med bra kompisar. Skolan flöt på och jag behövde inte gå om, dem gav mig dem här såkallade ”chanserna” att börja om på nytt.

Nu kommer vi till åttan och där började mitt skolkande ordentligt. Jag gick kanske två dagar i veckan, de andra dagarna så var jag ”sjuk”. Men när jag väl gick i skolan så försökte jag verkligen kämpa på och ja, det gav inte så bra resultat men jag fick G i dem flesta ämnerna eller ja, alla kärnämnerna förutom matten. Jag gick ut åttan och sommarlovet kom & det blev ett ganska lyckat lov.

Nu är vi framme i 9an, en av dem jobbigaste tiderna. Jag gick i skolan ungefär 4 dagar i veckan, jag hade anpassad studiegång för att orka mycket mer och det löste sig till hälften, jag försökte och jag lyckades få betyg i dem ämnerna jag inte fick betyg i året innan (förutom matten, igen) Det var då vi ansökte mig som privelev på Bolandgymnasiet.

 
Ettan på gymnasiet, oj vilken jobbig tid! Hade nog aldrig varit så nere på ett år som jag är nu och som jag var då. Mormor dog i en bilolycka, jag gick in i den där såkallade ”väggen”.

Jag funderade ett tag på att sjukskriva mig ifrån skolan, men tänkte: ”Va fan Linda, kör hårt. Du klarar det!” Mina egna ord som jag försökte stötta mig själv med gick inte så bra. Men jag har lärt känna så sjukt underbara personer både i teaterettan & teatertvåan och en del av dem har stöttat mig verkligen ordentligt!

Men med skolan halkade jag efter, vi försökte prata med det i skolan men jag kunde inte längre skylla på att jag var deprimerad. Så vi bestämde att praktik, det kanske skulle kunna lösa alltihop. Och klaffat & klart efter en del samtal och skit så fick jag praktik på mitt gamla sommarjobb – Pelle Svanslös huset i Uppsala! Yaaay! Där lärde jag känna två till som har fått mig att må bra, tack!

Jag vill tacka ALLA mina vänner & min familj för att ni har orkat lyssna på mig när jag mått dåligt och för att ni alltid finns!

 /Linda Johansson, den 8de maj 2010

sen, lite senare. då ska jag skriva av mig i bloggen

bilder ifrån kvällen


puss&kram + godnatt <3